Becks

Bröllopshysteri

2011-03-02T00:25:00.004+01:00

Jag nämnde tidigare att inläggen skulle handla om sådant jag funderar och tänker på. Men just nu är det främst en sak som finns i mitt huvud: bröllop. Så då får jag helt enkelt skriva om det.

Varför är det så mycket hysteri kring bröllop? Varför blir de flesta tjejer galna kring allt som har med bröllop att göra, så pass att de till och med kan bli bridezillas? Hur kommer det säg att par lägger mer pengar och mer tid på just bröllopsdagen än någon annan dag i princip hela sitt liv?

Jag finner detta väldigt konstigt. Men jag är likadan. Jag tycker det är jätteroligt att sitta och leta efter ljus, dukar, ringar, klänningar osv till vårt bröllop. Trots att jag inte tyckt sådant varit så intressant tidigare, i sig själv, men när det ska vara till ett bröllop blir det helt plötsligt intressant. Att få planera inför dagen gör mig näst intill lycklig, men det kan ha att göra med att jag tycker om att planera och att just det faktiskt är mitt yrke.

Ja många frågor och få svar idag. Men jag tänker åtminstone arbeta så hårt jag bara kan för att inte bli en bridezilla!

Att göra fel

2011-02-18T07:31:00.002+01:00

Jag upptäckte häromdagen att jag har svårt för att göra fel. I den bemärkelsen att jag inte tycker om att göra fel...

Det började med att jag frågade om allt, alla små detaljer och stora detaljer, för att få veta hur andra vill ha det. Jag ville att de skulle få precis så de vill ha det. Men det blev för mycket, mina frågor blev för många. Vilket ledde till att min intention som från början var något bra, blev fel. Men om jag skulle sluta med att fråga, tvingas jag att gissa hur de vill ha det. För jag är fortfarande av den åsikten att jag vill se till så de får de som de vill ha det. Men eftersom jag inte kan läsa tankar, blir även det sättet många gånger fel.

Det blir alltså fel hur jag än gör. När jag kom till den insikten kände jag hur jobbigt jag tyckte det var. Jag vill ju att det ska bli rätt. Jag vill att de ska få det så bra som möjligt. Jag har inte varit medveten om tidigare hur stark den känslan var hos mig, att få göra rätt. För visso kan det vara en ganska bra inställning, men inte i min situation. Jag behöver lära mig att jag inte kan göra allt rätt, att vissa saker kommer att bli fel, och att det inte gör något. Jobbigt!

Nystart

2011-02-13T19:52:00.003+01:00

Efter ungefär ett års tystnad tar jag nog upp bloggandet igen.
Till nystarten har jag rensat ut alla gamla inlägg förutom några få som var tänkvärda.

Hade tänkt att inläggen den här gången inte ska handla om vad jag gör/inte gör och vad jag känner och sådant tråkigt. Utan jag tänkte ta upp ämnen som jag går och funderar på som nog är av mer intresse än vad jag gjorde under dagen. Därav får de inlägg som finns sen tidigare som går under den kategorin finnas kvar.

Observera att det kommer att vara mina tankar. Det kan hända att jag går helt emot vad någon annan tycker och tänker, eller vad forskare, författare och andra bildade människor säger. Så ta inte ill upp och ta det med en nypa salt. Så får vi se vad det blir av det hela.

Enjoy

Fördomar

2009-09-23T18:47:00.005+02:00

Jag fortsätter med ungefär samma tema som sist. Fast den gången berörde det händelser, den här ången människor. Det handlar om förutfattade meningar, fördomar.

Precis som med förväntningar kan förutfattade meningar göra att man blockerar sig själv från att verkligen ta reda på hur det egentligen är. Man kan ha hört negativa rykten om en person och tror därför att en person är på det sättet. Och det är väl egentligen inget fel med det, men det är oftast bäst att få en egen åsikt. Man ska inte alltid döma en person på första intrycket, eller ännu värre, på dens rykten. För det brukar oftast inte stämma.

Ibland, trots en persons goda rykten kan man ibland ställa sig in på att inte tycka om en person, oavsett vad den gör eller säger. Har jag gjort flera gånger. Är det bra - nej, men men. Detta är något jag inte vill göra men ibland händer det.

Något jag försöker undvika är att skapa rykten och prata illa om tex andra i en arbetsgrupp. Jag tycker inte alls om när alla pratar strunt om den personen som är borta, och nästa gång är det en annan. Jag vill inte ens fantisera över vad de säger om mig. Jag är verkligen inte bra på detta, men det är något jag vill bli bra på. Sprida rykten och prata skit om andra är inget som piggar upp direkt.

Men sen finns det vissa personer som man har börjat att inte tycka om. Så bestämmer man sig för att inte gå på det utan försöka ge personen en chans. Men det jag har upptäckt är att det inte blev bättre, personen blev bara otrevligare och otrevligare. Den får inte fler chanser av mig längre. Inte efter taskiga kommentarer bakom ens rygg inte!

Ytterligare ett fenomen som lätt kan hända är när man tycker mindre om en person och sen automatiskt tycker mindre om alla den umgås med. Man tänker att de måste vara likadan som den personen eftersom de umgås. Men så är det inte alltid heller. Jag har många gånger dömt människor så utan att ens ha pratat med de andra. Ibland stämmer det dock tyvärr.

Förväntningar

2009-09-14T10:50:00.003+02:00

Förväntningar är något jag tror alla människor ha. Det kan vara positiva förväntningar och negativa.

Förväntningar kan förstöra ganska mycket. Om man har höga förväntningar om något men det visar sig att de inte blir uppnådda. Då kan det förstöra situationen genom att man blir besviken. Trots att det kanske är hur bra som helst. Men bara för att förväntningarna fanns där och var högre kan man inte njuta av hur det faktiskt var.

Hade man inte haft förväntningar kunde man ha njutit av situationen och funnit att den var väldigt bra istället.

Att ha dåliga förväntningar kan också göra skada. Det behöver inte på samma sätt. För det kan innebära att man blir överraskad av att det var bättre och blir glad av det. Men det kan också innebära att man har förbyggt en rad av ursäkter för att det ska vara dåligt, och ställt sig in på att det ska vara tråkigt så när man väl är där märker man knappt att det var så mycket bättre för man är så inne i sina negativa tankar. Det spelar ingen roll hur bra det är för man är inställd på att sura och tycka det är tråkigt. För det skulle det ju vara, trodde du.

Undrar om det alltid är så att man har förväntningar? Har man förväntningar på allt? Kan man vara "nollställd" och inte tänka på det? Överraskningar måste vara något man inte kan ha förväntningar på, om man då inte alls vet om att det kommer något. Fanns det funkar nog inte heller alltid. För säg att man fyller år och ens vänner fixar en överraskningsfest. Man kan inte ha några förväntningar på den eftersom man inte vet om den, men man kan ha förväntningar på hur dagen kommer bli tex. Då kan den inställningen även påverka hur ens egen inställning till överraskningsfesten blir.

Ja ett intressant ämne tycker jag som ni kanske märker. Undra hur världen skulle vara helt utan förväntningar. Som sagt, kan man koppla bort och inte ha några förväntningar? Hade världen varit bättre? Hade upplevelserna, händelserna blivit positivare eller mer negativa?

Att helt ta bort förväntningar skulle nog vara lite tråkigt. För att få sitta och vänta och önska är en del av upplevelsen tycker jag. Att vara spänd inför vad som kommer hända, om det kommer bli som man trott eller helt annorlunda. Att få drömma är ju lite att förvänta sig. Även om man inte tror att alla drömmar kommer slå in. Men då förväntar man sig ju att det inte kommer slå in, så då är det än en gång förväntningar med i spelet.

Hmm, detta ska jag fortsätta klura på. Skriv gärna och berätta hur du tänker och tycker om ämnet.

Avundsjuka

2009-08-25T10:01:00.004+02:00

Avundsjuka är något jag har tänkt på de senaste dagarna.

Jag har börjat känna avundsjuka mot en person. När jag ser att den har det bra, tycker jag det är jobbigt. Det är som om att jag inte vill att hon ska ha det bra, eller åtminstonde inte bättre än mig.

Diskuterade detta med Sara och vi kom fram till att människor som en gång svikit en eller som man på något sätt har ett förflutet med som inte är så bra, kan väcka sådana känslor. Och i detta fallet tror jag det stämmer in ganska bra. Men det är inte roligt att känna så. Utan att jag hinner reagera vill jag att denna personen inte ska få vara glad och lycklig. Men sekunden efter avskyr jag mig själv för att jag tänker så. Det är ju klart att jag inte vill att det ska vara så, jag vill att den personen ska ha det så bra som det bara går. Men ändå finns känslorna där.

individ eller flock?

2007-08-22T10:06:00.001+02:00

Är en individ ovetande medan en grupp oerfaren?

Vad lite det är vi egentligen vet som enskild person. Tillsammans vet vi väldigt mycket, men när det kommer till en liten stackare så är man helt ovetande. Men samtidigt, eftersom vi vet så lite så kan man lära sig väldigt mycket. Det är ett plus med individen. Gruppen kan redan det mesta men den enskilda kan utforska och lära sig mängder. Man kan göra det enkelt för sig och läsa om vad människan har gjort och gör, eller så kan man göra det spännande och testa själv. Ta ett steg ut i det än okända för just individen och testa på något nytt.

Varje dag påverkas man av ett flertal olika jobb. Man kanske åker kollektiv till sitt eget jobb, där är det massa som jobbar. På sitt eget jobb finns det säker några som har andra uppgifter än sig själv. När man går och handlar finns det ett antal olika arbetsroller i affären. Och så vidare. Man ser så mycket varje dag utan att tänka på det. Man påverkas otroligt mycket av andras arbeten men egentligen vet man ingenting om dem. Man vet bara det man själv ser och hör. Återigen, som grupp kan och vet vi väldigt mycket men som enskild är vi bara en hjälplös stackare. Men tur är det för då kan man, som sagt, testa nytt.

Man kanske borde testa ett gäng olika arbeten, aldrig sätta sig på bara ett och sitta där och odla skägg tills man går i pension. Då lär man sig inte mycket nytt. Varje år kanske man skulle byta till en helt ny arbetskategori. Aldrig trodde jag att det fanns så många som jobbade med att undersöka hur och varför någon dött som den gjorde. Men tack vare detta sommarjobbet så har jag fått lära mig det. Än vet jag fortfarande inte vad alla göra här och varför. Jag vet bara det jag ser och hör, och det är betydligt mer än vad man kan läsa i tidningen. Man kan inte lära sig allt genom att läsa och studera, man måste också agera och engagera sig.

Är en individ ovetande medan en grupp oerfaren? Ja det är ju frågan. En grupp kan mycket tillsammans men egentligen så har individerna i gruppen inte agerat så mycket själv. Kanske är det bättre då att gå utanför gruppen och vara en, än så länge, ovetande individ.

Hellre en, än så länge, ovetande individ än en för alltid oerfaren individ i en flock individer!

funderingar: "mamma & pappa"

2007-07-10T22:33:00.001+02:00

ännu en av mina konstiga funderingar som jag kommer på i duschen eller på tåget :P

När man är liten, petite, får man lära sig att man ska kalla sin mamma för just mamma, och sin pappa för, ja ni fattar... Det är bara jag (och mina syskon) som kallar dem för det. Det är det som är det speciella, det är bara jag som får säga det. Men hallå!? Allas föräldrar kallas ju för mamma och pappa. Konstigt det här. Man kallar sina föräldrar för mamma och pappa hela livet, även när man själv är det. Konstigt konstigt.